Har nu suttit och läst lite om dop och har kommit fram till att det inte alls passar oss och våran livsstil. Vi lever inte som kristna och tron på gud vet vi inte heller om vi har men något hoppas man ju att det finns efter.

Så här skriver Svenska Kyrkan om dopets innebörd: ”Dopet är ett löfte från Gud att vara med oss på ett nära och personligt sätt i hela vårt liv ända in i döden. Vi får del av den heliga Anden, som är Guds osynliga närvaro i vårt inre. Det är en skatt vi kan bära med oss genom hela livet - en slags ”vattenstämpel” som aldrig försvinner.

Man skulle kunna sammanfatta dopet i tre punkter:
1. Dopet symboliserar frälsningen, att gud redan har räddat det lilla barnet undan ondskan.
2. Vattnet symboliserar rening, men inte för att tvätta bort något som är smutsigt, utan för att påminna om att gud redan har befriat barnet från synd.
3. Dopet är ett löfte för framtiden: “Jag ska alltid vara med dig!” lovar gud.

Detta är inget som varken jag eller Anton känner hör hemma hos oss, och därför känns det fel med ett dop. Att Li väljer att döpa sig som vuxen eller när hon skall konfirmera sig är inget jag skulle sätta mig emot utan det är ett val hon får göra själv. Så det får vi helt enkelt se när hon blir äldre vad hon väljer.

Samtidigt känner vi att vi vill ha något som ett litet "tecken" på att hon kommit till oss och vi funderar på ett litet namngivnings kalas, eller vad man kan kalla det. Mest för att hon ska få en "helt egen dag" och att alla våra nära och kära kan samlas på ett och samma ställe vore väldigt trevligt. Ett av många minnen som vi kommer dela med varandra. Detta är helt klart något att spåna vidare på så alla som har haft något form av "namnkalas" säg till och berätta gärna hur ni gjorde, vart ni var någonstans, vad ni bjöd på osv. Vill ni inte skriva det här så maila gärna! [email protected]