Varför föddes jag som en sån godtrogen människa? Varför kan jag inte bara släppa människor som inte är bra för mig? Varför försöker jag alltid se det positiva i en människa? Varför känner jag alltid ett sånt ansvar gentemot en människa jag inte bör ha ansvar för? Varför känner jag mig mer vuxen och mognare än en som är äldre än mig? Tänk att jag aldrig lär mig, varför gör jag så? Varför engagera mig i en människa som fullkomligt skiter i mig? Varför kommer jag så fort denna människa knäpper med fingrarna, trots att mina nära och kära varnar mig. Varför tillåter jag mig själv att bli sårad, gång på gång på gång...?

Varför, varför varför!? Jag blir så arg på mig själv när jag tillåter mig att bli sårad igen.. Jag förstår inte varför? Hela min uppväxt har jag blivit besviken på denna människa. En människa som ska finnas där för mig i vått och torrt? Som ska alltid finnas där för mig, finnas där när jag vill dela med mig av glada nyheter. Tröstad när jag är ledsen och få hjälp när jag ber om det. Men istället har jag blivit den som ska vara den vuxna i relationen. Jag som ska finnas där i vått och torrt, vara den som man kan beklaga sig för och få lyssna på allt skitsnack. Är så himla trött på att vara just den människan för någon som inte bryr sig alls om varken mig eller min familj.

All sorg och smärta som finns inom mig har redan fyllts till den grad då det inte går att förlåta. Så har det varit länge. Därför förstår jag inte varför jag fortfarande bryr mig? Jag vet hur ett hjärta känns när det går sönder, något inom mig brast för lite över 1 år sedan. Det kommer aldrig kunna lagas, aldrig förlåtas men ändå bryr jag mig? Är det här kärlek? En kärlek så stor men som aldrig kommer att besvaras?

Nu sätter jag punkt! Det räcker nu. Nu går jag vidare.