Igår morse kom det in den finaste lilla svarta kisse jag sett på jobbet. Han var så utmärglad och liten, men ändå spann han och ville gosa in sig i mig! Han hade hittats i Hemmesta och kördes till oss för att kontrollera om han var märkt. Vilket han inte var, omärkt och okastrerad. 1-2 år gammal men mager som en liten sticka, med sår på haserna. Kvinnan som lämnade in honom sa att hon gärna hjälpte till och att han fick bo hon henne om vi inte hittade något annat alternativ. Vi tog in honom på operation för att se efter vad det för för sår han hade på benen. Skulle raka och tvätta då jag ser att huden släpper från såret och det blir ett stort köttigt sår och likadant på andra hasen.



Sederade honom så vi kunde titta ordentligt och göra rent. Svårt att säga vad han hade gjort, men antagligen hade han släpats eller bränt sig då trampdynorna också var bortfrästa. Det gjorde så ont i mitt hjärta! Vi gav honom smärtlindring, antibiotika och fina Kristina la bakteriedödande bandage åt honom. Jag kan säga att denna katt fick mitt hjärta att smälta. Vi får in mååånga hittekatter, men denna lilla varelse var speciell!

Hon som hittade honom kom och hämtade honom på eftermiddagen och vi önskade henne lycka till och sa att vi kunde hjälpa till med omläggningen. När jag kom hem till Anton igår så kunde jag inte släppa denna vackra varelse utan berättade om honom och hur jag kände.

I morse kom kvinnan tillbaka och sa att hon inte kunde ta hand om katten då hennes egna katt inte gillade honom. När jag såg henne i morse gick mitt hjärta i tusen bitar! Det här var ödet! Min fina lilla kisse! Jag plockade in honom igen och lyfte upp honom. Han var lite osäker idag, men det är väl inte så konstigt om han hade slagits med den andra katten. Men tillslut började han spinna och la sig i min famn igen! Hade dock inte tid att stå där och gulla, men mina kollegor sa att jag måste behålla honom! Det kan ju inte annat än vara ödet!

Hela förmiddagen funderade jag om det ens skulle vara möjligt att ta hem honom, men det går verkligen inte. Vi har redan Oliwer hemma och jag vet inte hur Oliwer skulle fixa om det kom en till katt. Jag ringde polisen igen för att kolla om det kommit in någon anmälan om en saknad katt. Ingenting. Ringde då fina familjen Bermar och berättade om denna lilla unika katt. Hon föll såklart pladask och lovade att försöka hjälpa till. Denna familj brukar hjälpa hittekatter och försöka omplacera dem med hjälp av Djurhjälpen i Vaxholm. Tänk att det finns sånna fina människor! Kan säga att vi stog några minuter inne på operation och funderade på om det ens skulle vara möjligt att det skulle kunna läka ihop. Jag började gråta. Det har verkligen aldrig hänt mig förut, att jag börjat gråta över ett djur som ingen vill ha. Men denna lilla katt berörde mig så himla mycket, har aldrig varit med om denna känsla förut. Jag döpte honom till Unik. Kvinnan som hittade honom hade även plockat ut hans smärtstillande och antibiotika så allt fanns för honom. Stannade över 1 timme på min fritid och böt bandage och fixade i ordning för att de skulle komma och hämta honom.



Satt med honom tills de hämtade honom. Kan säga att jag var så himla nära till gråt hela tiden, och jag försäkrade mig om att OM de inte skulle klara av att byta bandage så kunde hon ringa mig och jag skulle kunna komma och hjälpa till! Lämnade mitt mobilnummer och bad att hon skulle ringa så fort hon lämnat av honom hos Djurhjälpen.


Fick denna bild av Bermar i eftermiddags, så nu bor han i ett eget stort rum i karantän, i väntan på att läka och få en egen familj!