Idag var vi i vardagrummet, jag satt i soffan, Li knatade runt med sin snutte. Hon var precis framför tvn, då hon faller helt handfallet fram då hon stod på snutten samtidigt som hon hade den i handen. Hon hade ingen chans att ta emot sig med händerna. Hon brukar vara superduktig och snabb med händerna annars så nu blev det sådär panik gråt och hon blev superledsen! Jag var framme på 2 sekunder, innan hon ens han reagera själv, men ändå så lyckades hon slå i pannan rätt hårt. Det blev först värsta inåtbuktningen så jag blev lite rädd att det hade gått sönder något, men sen blev det istället världens bula och jag skyndade mig in i köket för att hämta en isklimp. Tröstade Li som grät på ett sätt som hon inte gjort förut, så blev faktiskt orolig! Brukar inte vara så nervös, men nu var det lite läskigt. Kylde pannan så gott jag kunde i omgångar men hon bara grät å grät... Ringde mamma och frågade om man skulle göra något, ringde Anton. Sen ringde jag vårdguiden då jag tyckte hon blev slö, vilket iof inte är så konstigt så som hon grät. Men ville mest kolla lite hur de säger om när de slår i huvudet, hon var ju inte avsvimmad eller något sådant, men hon hulkade lite. Som att hon ville kräkas.

Fick rådet av vårdguiden att åka in på en gång. Varför kunde hon inte svara på, men kände ändå att det lugnade sig. Ringde även till farmor och frågade vad jag skulle göra. Efter lite stöd från familj så beslutade vi ändå att stanna hemma. Man måste gå på magkänslan, och jag hoppas den är riktig! Li piggnade på sig efter en stund och började prata som hon alltid gör, ville inte längre sitta i mammas knä utan ner och leka på golvet. Ungefär där någonstans kände jag mig rätt säker på mitt beslut. Tror att när d väl gäller så känner man nog det, hoppas jag.



Bilden gör inte bulan rättvis om man säger så, vi får se i morgon hur det ser ut. Kan tänka mig att jag lyckades rädda rätt mycket när jag kylde bulan så pass snabbt. Hon mår bra nu, har ätit och busat trots den lila bulan i pannan, dock lyckas luggen gömma bulan en hel del.