Det har varit mycket funderingar på allt känns det som,..  Har så mycket i huvudet i kroppen, känner mig så slut. Varför kan jag inte bara släppa allt som man "bör" göra och bara fokusera på det viktiga. Men det är så mycket som snurrar i skallen så det blir bara pannkaka. Dessutom känns allt viktigt. Känner att det är saker i lägenheten som bör göras, små fix överallt. Det är arbetssituationen, mkt frågor och funderingar.. Tänker mycket på legitimationen, hur jag ska få tid till att plugga och tid till allt annat runt omkring. Det är ekonomi. Det är tankar om Li, om framtiden. Vill få tid till att sitta och pyssla, fota, träna, ha en hobby. Men jag prioriterar tiden med Li & Anton så mycket att jag glömmer bort mig själv. När Li somnat för kvällen finns inte så mycket ork kvar att ta fram pyssel, baka, dekorera tårtor. Egen tid helt enkelt. Jag & Anton jobbar över varandra mkt och då är det en självklarhet för mig att vilja umgås med Li & Anton tillsammans när vi kan och har möjlighet. Då skjuter jag mina intressen och allt annat åt sidan. Jag vill ju det, jag vill umgås med min familj! Samtidigt som jag känner mig så frustrerad. Jag är jättenöjd och lycklig över mitt liv, missförstå mig inte.

Men är det här allt? Ska det vara såhär fram tills man dör? Jobba, slita, pengarna räcker knappt till, försöka hitta tid till allt och alla. Så alla får en del av tiden de behöver för att må bra. Fan så frustrerande. Måste försöka hitta motivation för att hitta på något! Har sån ångest för att jag borde göra Li´s första album med alla hennes foton. Men bara tanken på att börja röjja i alla foton får mig trött. Likaså att baka och dekorera tårtor, det är superroligt, en hobby som jag älskar. Men bara tanken på att ta fram tårtgrejjerna får mig att kräkas... Jag börjar träna och känner i hela kroppen att jag mår bra efterråt, men ändå så går det inte mer än några dagar så skiter jag i det också. Där är jag nog lat,.. men svårt att hitta motivationen när allt annat behöver tid också. Förlåt för tråkigt inlägg, men ibland måste man får bajsprata lite också.

Har följt "på bar gärning" varje måndag kl 21:00 på 7an och kan säga att varenda gång har det väckt stora tankar och funderingar. Olika senarion spelas upp på offentliga ställen och spelas in. Allt för att kolla hur allmänheten reagerar. Själv sitter jag i soffan och känner hur pulsen och irritationen växer. Idag fick vi se ett senario där en ung liten flicka är i en lekpark och gungar. Hennes föräldrar finns inte på plats och fram kommer en ung man och börjar prata med henne. Vill bjuda henne på glass och bokstavligt talat nästan släpar iväg flickan utan att någon bryr sig! Inte en enda människa i hela parken bryr sig! Flera kollar och kastar blickar, men inte en enda går fram! Efter en timme byter de ut den unga mannen mot en äldre medelåldersman som kommer fram och pratat med flickan som gungar. Folk tittar, ingen gör något. Efter en stund kommer en mamma med sin dotter fram och frågar om hon känner mannen. Flickan svarar då att det gör hon inte. Varpå mamman frågar vart hennes mamma är och berättar att hon absolut inte ska prata med främlingar. Innan hon lämnar parken lämnar hon över informationen till folk som är kvar på platsen att bevaka den lilla flickan för att inget ska hända henne.

Jag blir så jävla förbannad så jag kokar! Är vi så jävla fega i Sverige att vi inte vågar stå upp för vad som är rätt och fel? Vad är det som har gjort att vi inte längre bryr oss om våra medmänniskor? Vad hände med civilkurage? Jag blir helt mållös och rädd för framtiden. Är vi så självupptagna att man inte längre bryr sig om andra? Eller tänker vi kanske att någon annan ska ingripa vid en situation? Om den personen inte ingriper, ska jag ingripa då? Är vi rädda för att själva bli skadade eller är vi konflikträdda? ... Vilket som så hoppas jag att detta program ska väcka känslor och funderingar så att vi faktiskt inte glömmer bort våra medmänniskor.

Känslan av att stå upp för en annan människa, att hjälpa en annan människa vid behov kan göra hela min dag. Det behöver inte vara några stordåd, kan vara simpla saker som att hålla upp dörren för rörelsehindrade, hjälpa en gammal dam/man på bussen, hjälpa ett barn över vägen, hjälpa någon som är vilse. Vad som helst! Känslan man får i kroppen är alldeles underbar. När jag då ser detta program så tappar jag all tro på mänskligheten. Hur kan vi vara så blinda? I slutet på varje senario så frågar de svenska folket vad de skulle göra i en sån situation. Kan säga att handlingarna inte stämmer med procenten av vad folket säger att de skulle göra i en likadan situation. Det har vi ju fått bevisat. Kan tänka mig att det är jävligt lätt att sitta hemma i soffan och säga att man skulle hjälpa en uteliggare/narkoman som kollapsat på gatan. Men det är vad vi gör i verkligheten som räknas. Det behöver inte betyda att man måste slänga sig på gatan och ge HLR, utan det kan vara att faktiskt ringa på hjälp. Bara man gör något. Det är det som räknas!

Hoppas att fler medmänniskor tittar på de kommande programmen så att vi tillsammans kan hjälpas åt!


Måndagar kl: 21:00 i tv7