Jobbig dag!

Publicerat: 2012-10-08 Kl: 21:05:43 | I kategori:


Idag blev jag lite sen ifrån jobbet så ringde dagis och allt var ok, hon var ute och lekte. Kom till dagis och hon blev glad att se mig, gladare att se Gaston, som alltid. Men vi började gå hem, allt gick toppen. Sen helt plötsligt tappade hon en kotte, skulle plocka upp den, men råkade trilla framlänges. Sen var hon som förbytt! Jag försökte trösta men hon stek och puttade bort mig, jag försökte lyfta upp henne men hon ålade sig ur mitt grepp, kunde inte lyfta henne alls. Jag försökte fråga vad som var fel men hon bara skrek, skrek och skrek! Jag fick panik och trodde hon kanske hade dragit knät ur led då benet bara hängde, hon fick av sig skorna och jag försökte sätta henne i knät. Men inget fungerade. Hon var otröstlig och helt okontaktbar. Jag kom ingenstans, hon låg på asfalten och snurrade runt och grät och skrek. Folk tittade på mig som om jag försökte kidnappa ungen, det kändes nästan som det! :( Ringde Anton, bad han komma och hämta oss, visste inte hur jag skulle få hem henne. När han kom var hon fortfarande likadan och grinade och hulkade hejdlöst. Tills han tog upp henne, DÅ lugnade hon ner sig och slutade gråta och åla sig... Kände mig värdelös som inte ens kunde trösta eller ha en aning om varför hon var så ledsen. I bilen fortsatte dock paniken, hela vägen hem, jag bar ut henne ifrån bilen hon skrek och grät. Väl inne så släpper jag ner henne. Tar fram snutten, då är hon redan i Antons famn och vill absolut inte komma till mig, bara ha snutten.

Jag blir helt knäckt,.. Börjar storgråta och tårarna sprutar! :,( Anton försöker trösta både mig och Li som sitter i hans famn. Det var en obeskrivlig känsla a hopplöshet och att för första gången inte vara den som Li kommer till. Anton började spåna lite på varför hon panikade, mest för att trösta mig som grät som ett litet barn.

Men igår kväll så stod hon på stolen som tippade och ramlade i golvet vilket resulterade i ett klämt finger, näsblod och en stor bula i pannan. Blod i munnen och jätteledsen. Tanken han fick var att hon fick samma känsla och blev så himla rädd idag när hon trillade att det blev en otrygghet och sedan att jag var med i samma fall. Jag vet inte,.. Jag hoppas aldrig att hon får ett sånt där "anfall" igen,. Var sjukt läskigt och jobbigt. När jag sedan satt i soffan och grinade kom hon med snutte och klättrade upp bredvid mig och ville trösta mig och kröp upp i min famn. Då grät jag för det istället, så det har varit lite av ett grin kalas idag, men fick sån värme och kärlek av henne då hon säkerligen inte visste varför jag var ledsen... Sen var allt som vanligt,, mammas lilla tjej var tillbaka. Glad och lycklig som hon brukar vara!

Nu sover hon och jag ligger utslagen på soffan, vi har badar och myst hela eftermiddagen. Min lilla trollunge som fyller mitt hjärta med all kärlek. Kommer säkert hända flera gånger till, men jag hoppas jag slipper!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0